Först, varför finns det bara löpartajts i traditionellt svart? Lite roligare hade det ju varit om färgutbudet varit något mer visuellt utmanande. Jag har faktiskt hittat två stycken undantag i Salomons sortiment.

Turkost 80-tal eller kexchoklad

Inte jättebra men lite roligare än de vanliga svarta. Kanske handlar jag mig ett par kexchoklad.

En annan upptäck jag har gjort är att jag inte verkar ha någon bra kroppsform för kläder. Två dagar i rad har jag försökt inhandla kläder utan någon omedelbar framgång. Vid det första tillfället skulle jag ha en tröja, men den var väldigt tajt över bröstet och på tok för fladdrig i armarna och vid det andra tillfället försökte jag handla jeans men även där var min kropp gravt missanpassad för utbudet. Midjan var anpassad för ytterligare en person medan byxbenen knappt gick att trä på benen på grund av stora vader och lår.

Inte konstigt att man får en skev kroppsuppfattning när klädutbudet inte passar en. Vem ser egentligen ut så här tänkte jag när jag gick från affären och kom ganska snabbt fram till att större delen av alla män nog faktiskt gör det. Gå till valfritt gym och kolla, tunna smala ben, lite lönnig mage och stora muskliga armar. Eftersom det antagligen då anses snyggt lär jag vara rätt förskräcklig att titta på.

På det hela taget har det varit en helt ok säsong som började med ett personbästa på halvmarathon i Göteborg, fortsatte med ett personbästa i triathlon på Ironmandistans i Bergen, Norge, på en eländigt backig, regnig och kall bana. Efter det en debut på triathlon över sprintdistans, med något kortare simning, som slutade med en 12:e plats av ca 500 tävlande och med en splittider som inte alls var dumma. En vinst i en kort 5.2km löpartävling på hemmaplan. Personbästa igen på halvmarathon nu i Stockholm istället och avslutningsvis ett personbästa på Hässlebyloppets milbana. Lite vandring och annat smått och gott hanns förstås också med i somras vilket var trevligt.

Expedition Lappland

Det finns två sätt att se på det här, antingen var jag tjock och lat tidigare med dåliga tider eller så har jag tagit mig i kragen med träningen för att bli lite bättre och snyggare. Kanske mest troligt en kombination av de båda.

Det stora målet nästa år kommer att vara Ironman i Zürich, Schweiz, där jag hoppas att göra en bra tid. Jag ser fram mot att cykla i Schweiz och jag ser fram mot träningen inför tävlingen. Jag ser fram mot att försöka bli en snabbare och uthålligare löpare och jag tror mig ha hittat ett knep som lättare kan ta mig dit, nämligen springa med andra.

Vi ska ha roligt i Schweiz, P2 och jag.

Saker och ting har dock en förmåga att inte riktigt bli som jag planerar så ovanstående text ska nog i bästa fall mest ses som en stilla förhoppning inför 2012. Time will tell och jag hinner nog tröttna på det här med motion både en och två gånger bara på de månaderna som är kvar av 2011.

I morse var det dags att dra sitt strå till stacken och tillsammans med Radiohjälpen bidraga med lite lindring i form av stålars till Världens barn. Detta gjordes på bästa sätt genom att kl 06.15 träffa Charlotte och Lisa som håller i Runday samt Rundaydeltagaren Kalle vid Stureplan för att gemensam springa ut till Gärdet där starten för morgonens insamlingsjogg skulle vara.

Fredrik, Kalle och Lisa. Helt ogenerat stjäl jag Charlottes bild från Runday.se. Hoppas det är ok?

Väl där sprang vi i ett lagom tempo ca 7.5 km (3*2.5km) och småpratade lite om allt möjligt. Allt som allt blev det ca 13 km vilket tillika också är de sista kilometerna innan Hässelbyloppet på söndag.

Det är väldigt trevligt att vara ute och jogga på morgonen och spana in soluppgången. Nästan så att man skulle byta plats på vinterns morgonsim och eftermiddagsspring. Hursomhelst så var det trevligt med sällskap, tack för det!

Efter en bra början på dagen så var det dags att jobba som vanligt och direkt efter det hade jag lovat att jobba lite extra på kvällen också. Sammanfattningsvis en lång men bra dag.

Jag kollade lite på VM på Hawaii igår och kände mig inte jättesugen på att ta mig dit, men desto mer sugen att tävla och att cykla fort. När jag sedan somnade ifrån tävlingen ett par kilometer in i maran så drömde jag att jag tävlade och att när det var dags för mig att springa så hade Mattias Wallander ställt undan skorna jag skulle springa i. Jag var tvungen att springa i ett par skor jag inte alls planerat för, men när jag väl började så kändes det jättelätt och gick fort. Inte alls som i verkligheten.

Björn kommer att följa med till Schweiz men om Mattias också gör det och kan fullfölja sin plan att gömma skor återstår att se.

1. Att jag till att börja med sitter på min racercykel som inte har flaskor bakom sadeln.

2. Det orimliga i att det skulle finnas en vätskekontroll på väg till jobbet.

Jag hinner precis fånga upp den vita plastpåsen (som jag misstog för en vattenflaska) som personen står och håller ut. När jag tar den så ropar personen samtidigt ”Tack för att du cyklar!”.

Tydligen var det en liten goodiebag från Stockholm stad innehållandes cykelkarta, cykellysen, lite rabatter och reflexer.

Roligt dock att hjärnan fungerar likadant när den är trött på morgonen som när den är trött på tävling. Det borde betyda att ju längre man tävlar desto piggare blir man och tävlar man inte längre än till typ kl 22 på kvällen så borde man aldrig bli trött.

I vanlig ordning träffade jag Mattias och hans bror Micke i Kungsträdgården innan loppet. Vi lämnade in lite överdragskläder och gick sedan till mitt jobb som ligger precis vid starten för att sitta och vila lite innan och sköta lite uppvärmning i lugn och ro. Jag startade i år i första startgruppen, Mattias i andra och Micke i tredje, men vi gick alla ner lagom till min start.

Först ställde jag mig i fel startgrupp, dvs den bakom min egen men hann precis rätta till det innan starten gick. Tyvärr hamnade jag längs bak i den riktiga startgruppen och fick det lite trångt de första kilometerna. I Klaratunneln var det en löpare som föll illa och fick ledas tillbaka. Det såg tråkigt ut. Hursomhelst rullade det på fint sen och vid 5k och 10k såg jag att jag hade marginal på mina uppsatta mål. Först ville jag under 1.35 och som andra mål under 1.32. Innan loppet kändes 1.30 som att det kanske var för snabbt när jag varit så dålig på att springa i sommar, men känslor är ju som alla vet inget man kan lita på.

Stockholm halvmarathon

Vid ca 10km sprang jag om farthållarna på 1.30 efter att ha legat och vilat och fikat lite bakom dem ett tag. Jag tänkte att i värsta fall kommer de väl i fatt och då får jag ta mig i kragen och haka på dem. Vid ca 17 km i Tantolunden började det, som alltid där, kännas tungt och eländigt. Jag försökte titta på klockan och räkna ut hur mycket jag hade råd att tappa på varje kilometer och ändå komma in på en anständig tid. Men eftersom det inte går att tänka klart så försökte jag ändra löpsteget istället för att få tillbaka lite kraft, slippa räkna och springa på som vanligt utan att behöva släppa för mycket. Det gick över förväntan bra och jag hittade tillbaka till min fart strax efter. Ser i efterhand att jag hade två kilometer där jag tappade några sekunder, men annars jämn fart genom hela loppet förutom då lite i början där det var aningens grötigt.

I mål på 1.27.21. Vilket var helt ok. Medelfart på 4.09 min/km.  Placering 313. Mattias kom in strax efter på 1.32.24 vilket han var väldigt nöjd med. Bra lopp överlag.

Idag är det stela ben.

Löpartävling

Man förstår att det kanske inte är OS eller VM då tvåan hann gå hem innan prisutdelningen.

Naturen anade att vi skulle vara framgångsrika i vårt försöka att bestiga och slog tillbaka med det enda medlet den kunde, dimma, regn och blåst. Det blev en pyrrusseger för expeditionen, men likväl en seger.

Nadja på toppen

Expedition Lappland – Naturen: 1 – 0 ….. knappt.

Tåget var ett par timmar sent och Björns kamera är tillfälligt försvunnen. Förhoppningsvis hittar vi inget av värde att fota.

Tågresan är bara 16 timmar så det finns ingen risk att det kommer att bli tråkigt.